Brukar så gott som varje vardagsmorgon fundera på vilka mina pendlarkompisar egentligen är. De där personerna som man alltid möter på väg till tåget, cyklar om på vägen till samma tåg eller som står vid perrongen för att gå ombord på samma tåg som en själv. Till att börja med, var jobbar den cyklist iklädd blå-orange träningsoverallsjacka som jag i början av terminen mötte varje morgon strax utanför här? Så kan man undra varför hon som går som en jäktad seriefigur inte går ett par minuter tidigare så att hon slipper jäkta till tåget varje dag? Sedan har vi den äldre damen med det jättestora stylade håret, hur orkar hon ordna en sådan frisyr varje morgon lång innan kl 7? Sådär går det att fortsätta några sidor till, med funderingar om de människor som har mer eller mindre samma öde - att tågpendla - som jag har. Undrar bara om de funderar på samma sätt om sina medresenärer och var de i så fall tänker om mig...
Så kan man fundera över dörrarna som man tar sig igenom för att gå ombord på tågen i fråga. Eller jag kan fundera över dem, vet inte om det är några fler som idkar samma sysselsättning. Hur kommer det sig att de "vanliga" loktågsvagnarna (ojmenhejsan vad krångligt det är att förklara vilken tågtyp man menar nu när det finns femtitretton olika) har så smala dörrar att man bara kan ta sig ombord en person åt gången? Den stora samling pendlare som då flockats vid dörren enligt principen "flugor kring sockerbit" ska då genom blixtlåsprincipen ta sig ombord - en från den här sidan folksamlingen och en från den andra, en från den här och en från den andra... Tacka vet jag dörrarna på reginatågen, där man kan gå två i bredd och allt går mycket smidigare - utom om tåget redan är så gott som fullt och det sitter folk på fäll-bänkarna i entrén och det då istället inte går att komma ombord alls om inte dessa folk kommer på att resa sig.
Sådärja, lite söndagsmorgons-svammel!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment